Sagan om när Pappa Gransson räddade Julen

I den precis lagom stora kommunen vid fjällets fot och det stora vattnets rand levde Pappa Gransson tillsammans med sin familj. Gransson var en man känd för sitt skarpa intellekt och sitt varma hjärta.

Pappa Gransson hade väl inte mer än just precis, helt skamlöst, hunnit pruta till sig årets julgran av ett par scouter i 14-årsåldern, som stod huttrande på parkeringsplatsen utanför stormarknaden, när en ondsint snöstorm kastade sig över honom. Folket i trakten kallade stormen för ”Kallvästan”, eftersom hon blåste kallt och kom västifrån.

Kallvästan hade envetet färdats ända från det frostiga Ishavet, över den disiga Nordatlanten och de mäktiga bergspassen i den karga skandinaviska bergsryggen, för att nu ta ett nappatag med Julens främste beskyddare – Pappa Gransson. Kallvästan hatade julen, och genom att stoppa Granssons grantransport tänkte hon nu sätta P för den, en gång för alla.

”Utan gran i Granssons hus, blir av Julen endast grus”, står det ju skrivet.

I den bitande kylan och genom de tjocka snöflingorna, lyckades dock Pappa Gransson, med en närmast övermänsklig styrka ta sig fram med den gigantiska granen tryggt vilande över sina breda axlar.

Efter en lång kamp i den grymma stormen såg det ändå ut som att Gransson skulle bli tvungen att ge vika. Han hade inte längre någon aning om var han befann sig i den förblindande snöyran och hans kropp värkte av ansträngningen att bära den omåttligt stora och tunga granen på sina axlar. Han stannade upp, och kisade genom den vinande snön.

För ett kort ögonblick tycktes det vita töcknet skingras något, och genom snöyran avtecknade sig konturerna av en vägskylt framför honom. ”Genvägen” stod det på skylten.

”Jag tar Genvägen”, tänkte Gransson. ”Det är ju den genaste vägen”.

Väl hemma igen, med gran och allt, berömde sig Gransson över sin stora list och sitt briljanta skarpsinne. Han hade gjort sig förtjänt av en pilsner, menade han.

Nästa dag hade Gransson funnit sig tvingad att åta sig uppgiften att uppbringa tre förpackningar av Felix risgröt till priset av två. Den treenighetsgröten är inte bara en av de vackraste symbolerna för Julens budskap, utan även en given favorit på (det, i ärlighetens namn, lite torftiga) julbordet i Gransson-hemmet. Extrapriset var ett måste för att inte spräcka julbudgeten.

Muttrande för sig själv traskade Pappa Gransson längs stadens gator. Hade inte han redan gjort sitt för att trygga Julens välsignelse? Varför skulle även denna prövning falla på hans ömtåliga axlar?

I varje butik stannade han och sporde efter de efterfrågade varorna, men antingen så var där inget extrapris eller också salufördes Lecora-gröt, ICA-gröt, Coop-gröt eller Eldorado-gröt.

”Det ska vara Felix-gröt”, väste han ilsket i örat på en inte ont anande högskolestudent, som drygade ut det tunna studiebidraget genom att packa upp sill på Konsum under jullovet.

I en annan butik och fanns visserligen de eftertraktade små korvarna, men då återstod endast två förpackningar i kyldisken, vilket ju satte det förmånliga erbjudandet ur spel.

”Två förpackningar till priset av två förpackningar? Otänkbart!” vrålade Gransson i ansiktet på biträdet, som dock vägrade att ta reson.

Granssons tröstlösa vandring fortsatte, gata upp och gata ned. Till slut hade han besökt varenda butik i hela staden, antastat vartenda restaurangkök och även talat med ett par mindre nogräknade figurer i en park, som han visste brukade kunna ordna fram det mesta. Allt utan framgång. Julen såg nu ännu en gång ut att gå förlorad.

Pappa Gransson, nu ganska trött i sina fötter, beslutade sig för att ta bussen hem. Han stålsatte sig inför att tvingas berätta för sin stackars familj att Julen nu officiellt var avblåst. En i sanning dyster uppgift.

När han kom fram till busshållplatsen satt där redan en äldre dam med godmodig uppsyn på bänken. Hon plirade vänligt mot Gransson och tillönskade honom en ”God Jul”. Gransson bad henne att hålla käft, men råkade samtidigt kasta en blick ned i den plastpåse som stod vid damens fötter. Längst nere på påsens botten kunde han skönja tre korvar Felix risgröt.

Gransson började skrocka för sig själv, samtidigt som han långsamt manövrerade sig allt närmare den arma kvinnan, som naturligtvis på motsvarande sätt gjorde sitt bästa för att upprätthålla avståndet till denne märklige man och hans mustiga odör.

Varje gång hon försökte spänna ögonen i honom, för att hålla honom stången, svarade Gransson med ett fullkomligt förryckt leende under ett par galet skelande ögon. Detta ackompanjerades av ett märkligt bräkande läte, som omedelbart tvingade den rara gamla damen att åter vända bort blicken. Samtidigt passade Gransson på att förflytta sig ytterligare fyra centimeter närmare henne, varpå det hela upprepades, ända tills Gransson lyckats förpassa hela sin ansenliga kroppshydda mellan den förtvivlade damen och hennes varor.

Med påsen nu helt skymd bakom Granssons groteskt köttiga vader var det en smal sak för honom att diskret förflytta de tre grötkorvarna till sina rymliga fickor, innan han sturskt promenerade hemåt med nyvunnen spänst och styrka i steget.

Väl hemma igen, med gröt och allt, berömde sig Gransson över sin stora list och sitt briljanta skarpsinne. Han hade gjort sig förtjänt av en pilsner, menade han.

I ett svagt ögonblick hade Pappa Gransson någon gång, för ganska länge sedan, sagt något i stil med ”köttbullar trillar man väl själv”. Med ”själv” hade han den gången naturligtvis inte menat ”sig själv; Pappa Gransson” utan snarare ”någon annan själv; kanske Mamma Gransson”. Icke desto mindre hade hans oförsiktiga uttalande vid det här laget hunnit vantolkats vid upprepade tillfällen, inte minst i Juletider, vilket fått till följd att Pappa Granssons egentrillade köttbullar nu blivit ett slags villkor för Julens själva inträdande.

Ryande och svärjande tvingades alltså Gransson till spisen även denna jul. Som han stod där och formade blandfärs till köttbullar för brinnande livet, vände han, som så många gånger förr, blicken inåt för att kontemplera sin egen förträfflighet.

”Vad vore väl Julen utan mina hemtrillade köttbullar?” frågade han sig själv, och såg för sitt inre det uppenbara svaret på denna fråga i form av korta, fragmentariska, scener som utspelade sig i ett slags fasansfullt, omänskligt, parallellt universum, där inga av Granssons hemtrillade köttbullar ännu fått frälsa mänskligheten.

”Usch”, sade Gransson för sig själv, med en rysning. ”Nu har jag nog ändå gjort mig förtjänt av en pilsner”, tänkte han vidare.

Raskt, och på bästa sätt, avslutade han årets köttbullstrillande genom att forma den kvarvarande smeten till en ensam, knappt handbollsstor, köttbulle i stekpannan. I det att han rev av sig förklädet och lämnade köket, i riktning mot källaren, hojtade han inåt huset att ”Nu får faan nå’n annan ta över och göra lite nytta”.

Dagen därpå inföll så äntligen självaste Julafton. Familjen Gransson samlades kring middagsbordet. Deras ögon tindrade i det att de andäktigt betraktade den dekorerade granen, kände doften från den nyligen uppvärmda gröten och skådade de fjorton gyllenbruna köttbullarna, i deras högst varierande storlekar. Tillsammans njöt de en varm och hjärtlig måltid i salig begrundan över de utmaningar som övervunnits och den gemenskap de delade.

Mamma Gransson hyllade förstås Pappa Gransson för hans uppfinningsrikedom och uthållighet, och sa att han verkligen hade räddat julen. Barnen skojade, glammade och tumlade runt i yster julglädje. Emellanåt stannade de dock upp, liksom slagna av någon särskilt insiktsfull tanke, och utsände till sin far en kärleksfull blick, fylld av djupaste tacksamhet.

”Fattas bara annat”, tänkte Gransson, i det att han hällde upp ännu en välförtjänt pilsner åt sig.